Pappa
Jag hatar min pappa. Jag har aldrig någonsin vågat prata om min pappa för någon och det gör mig så extremt obekväm. Det är nämligen så att han är en alkoholist och han har varit det hela mitt liv, ända sen jag föddes. I övrigt så är min familj ganska normal, jag värderar och älskar min mamma och mina syskon över allt annat i världen, även fast jag inte säger det till dem. Jag hoppas att de vet om det.
Men min far. Jag skulle helt ärligt talat inte bli särskilt ledsen om han dog nu, det är iallafall så det känns. Han har aldrig någonsin varit våldsam eller så, men det är bara det att det känns som att han helt fullständigt skiter i mig och resten av min familj genom att dricka. Och det är inte bara till helgen han dricker, utan det är Varje.Jävla.Dag. Ni anar inte hur skönt det är att ha flyttat hemifrån, så jag slipper vara nära honom och se hur hans drickande förstör vår familj, även fast ingen vågar medge det. Det är nämligen så att ingen i min familj pratar om detta, någonsin. Jag vet faktiskt inte varför vi inte gör det, det bara är så och det har alltid varit så. Jag tror det är därför jag har svårt att öppna upp mig för andra människor och att jag har svårt att lita på någon annan, eftersom att det är inte något som jag har växt upp med och jag har helt enkelt aldrig gjort det. Och de extrema fåtal gånger som vi har tagit upp det här stora problemet med honom, så har han bara fnyst bort det eller bara ignorerat oss, vilket har gjort så att jag inte heller vågar ta upp något annat med någon av mina föräldrar, i rädslan av samma reaktion.
Är jag en hemsk människa för att jag tänker att det inte är någon idé att prata med pappa om detta, för att han ändå kommer dö snart? Han har trots allt varit alkoholist i över 20 år och han är snart pensionär, så nu snart borde jag ju slippa honom. Detta låter så jävla hemskt, men jag känner att de här tankarna inte tynger mitt samvete något, vilket gör mig lite rädd för mig själv. Jag menar, hur kan man inte bry sig om sin egen pappa skulle dö?
En ytterligare anledning till att jag hatar min pappa är för att han är den absolut lataste människan i hela universum och han är så otroligt självisk. Detta för att han låter min mamma ta hand om hela vårt hem, samtidigt som hon jobbar extremt mycket. När han väl gör någonting, så gör han det bara halvdant och förväntar sig att få beröm för att ha gjort någonting, samtidigt som han skryter om hur duktig han är som har plockat ur diskmaskinen. Detta samtidigt som min mamma gör allt annat i hemmet: städar, tvättar, lagar mat, sköter om trädgården och fixar allt mellan himmel och jord, hon kan verkligen allt och hon är för stolt för att någonsin be om hjälp med något. Och alltid utan att klaga om något, hon bara gör allt detta, och hon gör det så jävla bra också. Detta är ett sånt riktigt känsligt ämne för mig, för det är något som jag aldrig någonsin i hela mitt liv har berättat för någon och jag sitter på riktigt och gråter nu för att detta är så känslosamt. Och gråtit har jag inte gjort på säkert ett helt år.